Det förekommer cookies på michaeladeler.com. Genom att fortsätta läsa på michaeladeler.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

05
/januari
17:45

WHY VALTER BOSS?

Janni-deler-livia-valter-10

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om varför vi valde att döpa Valter Boss till just Valter Boss. Valter har varit ett namn som jag och Jens bestämt sedan lång tid tillbaka. Jag tror till och med vi pratade om det första året vi var tillsammans och skämtade om att skaffa barn. Varför just Valter då? Det var faktiskt Jens som sa att om han någon gång fick en son så ville han att han skulle heta Valter efter hans morfar som han tyckte väldigt mycket om. Det sjuka var då att jag hade en kompis, vars syster nyss döpt sin son till Valter och jag tyckte det var så otroligt fint. Vi bestämde där och då att vår framtida son skulle heta Valter. När jag sen blev gravid med Livia var jag helt säker på att det var en kille och kallade magen för Valter ända fram tills att vi fick veta att det var en tjej, hehe. När vi denna gång fick veta att jag var gravid och var lite osäkra på om vi skulle behålla barnet då det inte alls passade in i tiden så var allt jag kunde tänka ”men tänk om det är Valter som ligger där inne”. Det var dom tankarna som gjorde att vi till slut bestämde att behålla och tur var ju det!

Varför Boss då? Det var Jens som skojade med mig i somras och sa att han tyckte det var ett coolt namn. Alla skrattade mest åt det medans jag tyckte att det var det ballaste jag hört! Klart han ska heta Boss i mellannamn, vem skulle inte vilja det liksom? Det är ju bara coolt att ha Boss skrivet i passet, hehe. Alla som vi sa det till sa ”nej men så kan han väll inte heta” men efter att dom vant sig lite vid det så verkar alla tycka att det är hur coolt som helst. Jag älskar det i alla fall och hoppas att Valter kommer göra detsamma i framtiden.

Vad heter era små och finns det någon tanke bakom namnet? Sånt är alltid spännande att höra <3

//I thought I will write a post about why we decided to name Valter Boss to Valter Boss. Valter is a name that both me and Jens decided a long time ago. I actually think we even talked about that name our first year together when we were joking about having kids. Then why Valter? It was actually Jens who said that if he ever got a son he wanted him to be called Valter after his grandfather that he really loved. The weird thing was that my friends sister just named her son Valter and I thought it was such a beautiful name. We decided there and then that our future son would be named Valter. When I got pregnant with Livia I was sure that it was a boy and actually started to say Valter to the belly until we got to know that it was a girl, hehe. When we found out that I was pregnant this time and was a bit unsure about keeping the baby since it wasen´t a good time all I could think of was ”what if it´s Valter in there”. It was those thoughts that finally, and luckily, made us decide to keep the baby!  

Then why Boss? It was Jens who was joking with me this summer and said that he thought that it was a cool name. Everybody else laughed about it while I thought it was the coolest name ever! Of course we are going to give him Boss as a middle name, who wouldn’t want to be called that? Just to have Boss written in your passport is cool, hehe. Everybody we told said ”no, he can’t be called that” but after they got use to it they all think its pretty cool. I really love it and hope that Valter will too in the future. 

What are your babies called and is there any thoughts behind it? Thats always fun to hear <3

18 kommentarer



27
/december
08:30

3 WEEKS

janni-deler-baby-loveL1200763

God morgon! Igår blev den här lilla hela tre veckor, tiden flyger verkligen förbi. Han är ju snart en månad, vilket känns helt sjukt. Man ska verkligen njuta så mycket man kan av bebistiden, för den försvinner så snabbt. Dock tycker jag att allting är mycket roligare ju äldre dom blir men det är ju ändå inte mycket som slår att få gosa med en liten liten bebis.

Dagens planer är att åka in till Marbella och fixa med massor av papper på den här lilla mannen. Eftersom att jag är svensk och han är född här så är det massor av fix som krävs innan han kan få ett provisoriskt pass och vi kan åka hem och fixa ett vanligt pass åt honom. Efter det är det födelsedagsmiddag för min underbara farmor som fyller år idag! Vi brukar aldrig kunna fira hennes dag tillsammans då jag alltid har varit borta men i år är vi på samma ställe. Det ska bli så mysigt! Grattis världens bästa. Ha en underbar tisdag. PUSS <3

//Good morning! Yesterday this little guy turned three weeks, time really flies. He is soon a whole month, with feels really weird. You should really enjoy the baby-time as much as you can because it goes away so quickly. Although I think everything is way more fun the older they get but there is not much that can beat to snuggle with a little tiny baby. 

Todays plans is to go in to Marbella and fix all the papers that we need to fix on this little man. Since I´m Swedish and he is born here there is a lot to fix before he can get a temporary passport so that we can go home to Sweden and get him a regular one. After that it´s time for a birthday lunch for my wonderful grandmother. We never use to celebrate her birthday together since I´ve always been away but this year we finally are at the same place. It´s going to be so nice! Happy birthday the worlds greatest. Have a wonderful tuseday. XOXO <3

0 kommentarer



23
/december
10:00

THE BIRTH STORY

07122016-DSC_7350

The view from our room..

Det började lite smått natten mellan lördag och söndag (3-4 december). Jag vaknade med lite molande värk och kände igen samma känsla från med Livia. Jag gick på toaletten och såg då den berömda slemproppen, exakt som jag hade med Livia. Dock brydde jag mig inte så mycket då, jag vart mest irriterad över att allt var så himla otajmat. Livia låg med hög feber, dropp och var riktigt dålig och jag skulle snart föda. Vad var oddsen? Dock kände jag inte så mycket mer den natten eller dagen därpå än lite starkare sammandragningar nu och då.

Natten mellan söndag och måndag (4-5 december) var värre. Jag hade ganska regelbundna värkar och hade så ont att jag ville gråta. Jag tog alvedon och gick fram och tillbaka i rummet där både Jens och Livia sov. Tillslut lättade det lite och jag kunde faktiskt vila någon timme eller två innan det drog igång igen. Såhär fortsatte det hela natten och jag var helt slut när morgonen kom. Jag hade ett inbokat besök till barnmorskan (på samma sjukhus) vid 09.00 tiden så jag kände mig ganska trygg och väntade på det.

5 december kl 09.00 – Jag gick upp till avdelningen där dom gör CTG, vilket dom gör i 20 minuter här inför besöket hos läkaren. Det var jag och en tjej till i samma rum och jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte skrika rätt ut när värkarna kom då och då. Efter 20 svettiga minuter fick jag min lapp och gå ner till plan ett för att vänta på att få träffa min läkare, som jag för övrigt gått till från dag ett i graviditeten.

Kl 11.00 – Jag fick komma in till Maria (läkaren) och hon såg direkt på mig att jag hade ont. Hon frågade lite vanliga frågor innan det var dags för undersökning. Där och då var jag redan öppen 5 cm och redo. Hon sa att ”han kommer innan lunch”. Hjälp var min första tanke, det är ju typ nu, men här äter dom lunch mycket senare så det kändes bättre när jag kom på det, hehe. Efter undersökningen fick jag något avslappnande piller och sen vänta igen på att ett rum skulle göras i ordning till mig. När jag stod nere i receptionen och väntade kom pappa till sjukhuset för att passa Livia så vi tajmade allting ganska bra.

Kl 12.00 – Jag fick mitt rum, ett stort rum med utsikt mot vattnet, magiskt fint. Även om allt var lite kalt och sterilt där inne så var det otroligt vackert med utsikten och fönster runt om hela rummet. Vid det här laget hade jag inte träffat Livia sen morgonen och ville väldigt gärna gå förbi och krama henne innan det var dags för bebis nummer två att titta ut så jag gick till henne och gosade lite. Värkarna hade avtagit lite och var ganska hanterbara så jag kände mig rätt lugn och trodde att det skulle ta tid, med Livia tog det trots allt nio timmar från att vattnet gått.

Kl 12.30 – Barnmorskan kom in till rummet och ville göra en undersökning. Jag var fortfarande öppen 5 cm och hon ville ta hål på hinnorna för att skynda på lite. Sagt och gjort, vattnet gick och värkarna blev värre (precis som med Livia). Nu började jag känna igen smärtan i ryggen och fick panik. Hur skulle jag orka detta igen? Jag sa efter första värken att jag ville ha epidural och barnmorskan la då på mig en filt och rullade ner mig mot förlossningssalen. Jag trodde att jag skulle föda i rummet vi var i men tydligen inte. Jens följde med han också tätt bakom och vi åkte hissen ner till bottenplan. Väl där gick alla människor runt i operationskläder och det var väldigt vitt och sterilt allting. I dörren på väg in till salen stoppade dom Jens och bad honom följa med och jag fattade ingenting. Först trodde jag inte att han fick vara med men hade för ont för att säga någonting om det.

Kl 12.30-13.00 – Jag fick byta säng och satte mig på kanten som dom sa åt mig. Narkosläkaren kom in och skulle sätta epiduralen och bad mig sitta helt stilla, vilket var otroligt svårt när värkarna kom så tätt. Här skiljer sig vården i Spanien ganska mycket från Sverige. Ingen daltade med mig, klappade på mig eller höll mig i handen. Dom pratade bara medicinskt, kollade på skärmar, bad mig sitta still och var helt iskalla. Sjukt nog gillade jag det mycket mycket mer än hur man blir behandlad i Sverige. Varför vet jag inte. Jag tror att jag bara kände mer tillit till dom, att dom såg till det medicinska och inte bara mina känslor. Det gjorde mig lugn. När epiduralen väl var satt så kände jag ingen smärta alls, allt försvann. Jag bara andades och väntade på nästa värk men den kom aldrig. Jag fick lägga mig ner på britsen (det var mer en brits än en säng) och vila samtidigt som dom kopplade upp mig med maskiner, dropp, värkstimulerande (för att allt skulle gå snabbare) osv. Jag trodde ett tag att dom skulle göra ett kejsarsnitt utan att informera mig då alla hade operationskläder, munskydd och sprang runt där inne. Efter att jag legat där en stund kom äntligen Jens in i rummet också, fullt klädd i operationskläder han också.

Kl. 13.00-13.30 – Under den här tiden satt Jens bredvid mig och pratade. Jag kände ingen smärta alls, utan låg bara och vilade och tyckte att livet var ganska underbart. Läkaren kom då och då och frågade om jag ville ha mer smärtstillande men jag tackade alltid nej då det kändes hur bra som helst. Jag tror till och med att jag slumrade till någon sekund då och då. CTG apparaten visade att jag hade regelbundna värkar som toppade på 100 flera gånger men jag kände som sagt ingenting.

Kl 13.30-14.00 – Min läkare kom in och gjorde en undersökning och jag var nu 10 cm öppen. Hon sa direkt – då kör vi, och jag fattade ingenting. Skulle jag bara börja krysta nu? Jag känner ju ingenting så hur ska jag veta när? Hon sa att hon hjälper mig, säger till när jag ska krysta och när jag ska vila och att jag bara behöver lyssna på henne. Jag krystade några gånger (kanske 5-6 gånger) innan dom ringde på en läkare från pediatriken. Jag blev livrädd och trodde att någonting var fel men det var bara för att han snart var ute och att dom då alltid ringer läkaren som gör en bedömning av bebisen. När dom sa det blev jag riktigt peppad, höll hårt i Jens hand och fortsatte göra som hon sa. Fortfarande var allt helt smärtfritt. Jag kände ett tryck neråt men det var en typ av smärta som var helt hanterbar.

Kl 14.04 – Jag krystade en sista gång, samtidigt som en av sköterskorna tryckte lite på min mage och ut kom världens finaste lilla kille på 3742 gram och 53 cm. Jag fick upp honom direkt på bröstet och den här gången kände jag ingenting annat än lycka öven den lilla varelsen. Med Livia var jag så slut att jag knappt visste vad jag hette så jag hade lite svårt att få dessa lyckokänslor men den här gången fick jag det. Han var, tillsammans med Livia då, det absolut finaste jag sett (även om han var blodig och blå, hehe). Jag hade honom hos mig några minuter innan läkaren tog honom för kontroll och Jens följde med dit. Det kändes som en evighet innan dom kom tillbaka men när dom väl gjorde det så hade läkaren jobbar färdigt med mig (moderkakan var ute och jag fick sy 2 små stygn) och vi fick rulla tillbaka upp till rummet igen.

20122016-IMG_1849 20122016-IMG_1850

The first two pictures of Valter Boss Byggmark

Väl uppe på rummet så var allt jag kunde tänka på att jag ville in till Livia och visa henne hennes lillebror. Innan jag fick gå upp skulle jag dock prova amma honom (vilket funkade) och byta kläder då allting var ganska blodigt. Jag tror att det inte tog mer än en timme innan jag, Jens och Valter äntligen fick gå in till Livia och visa henne honom. Det var en sån sjuk känsla, vår nya lilla familjemedlem. Vi var inte tre längre, utan fyra. Det är faktiskt fortfarande svårt att ta in och jag måste nästan nypa mig i armen varje dag för att inte tro att jag drömmer.

Om jag ska jämföra mina förlossningar så var den här verkligen en piece of cake. Jag gillade allting mycket mycket bättre här. Sättet dom behandlade mig, smärtlindringen, att det gick så snabbt och att min läkare som var med var den jag gått till hela graviditeten (det är man garanterad med min privatförsäkring). Jag är verkligen mer än nöjd med allt och kan rekommendera er som funderar på att föda här att göra det. Jag var lite kluven till det från början och kände mig tryggare med Sverige men nu känner jag tvärt om.

Jag är verkligen så himla tacksam för att jag har fått gå igenom två förlossningar utan komplikationer, för det är inte helt självklart. Jag är också tacksam för att det har resulterat i två friska och fina barn som jag älskar mer än någonting annat. Dom två är mitt liv, hela min värld och jag kommer göra allt för dom så länge jag lever <3

//It started a bit the night between saturday and sunday (3-4 of december). I woke up with some dull pain and directly recognized it from when I expected Livia. I went to the bathroom and saw the famous mucus plug, also exactly the same I had with Livia. Although I didn´t care so much at the time, I was mostly angry since everything came at the same time. Livia had a high fever, an IV drip and was really sick and I was about to go in to labour. What are the odds? Although I didn´t feel so much more that night, or the day after, just some stronger contractions now and then but that was about it.

The night between sunday and monday (4-5 of december) was way worse. I had regular contractions and felt so much pain that I wanted to cry. I took paracetamol and was walking back and forth in the room where both Jens and Livia was sleeping. Finally the pain got easier to handle and I got to sleep for an hour or two before it started all over again. This went on through the whole night so I was really exhausted when the morning came. I had a scheduled visit with my midwife (at the same hospital) at 09.00 am so I felt quiet safe and just waited for that.

5 of december kl 09.00 – I went up to the department were they do the monitoring of the baby, which they do here for 20 minutes before every visit at the doctor. It was me and one more girl in the same room and I really had to bite my lip not to scream when the contractions came. After 20 sweaty minutes I got my note and went down to the first floor to wait for my doctor, the same one that I´ve been seeing from day one of the pregnancy.

Kl 11.00 – I got in to Maria (the doctor) and she saw right away that I was in pain. She asked me some regular questions before she examined me. At the time I was dilated 5 cm and ready. She said ”he will be here before lunch”. Help, was my first thought, because lunch is now, but when I realized that they have lunch way later than us in Sweden it felt better, hehe. After the exam I got some relaxing pil and then I got to wait for my room to get ready. When I was standing there in the reception, waiting, my dad arrived to the hospital to babysit Livia so everything went as planed. 

Kl 12.00 – I got my room, a big room with an ocean view, it was magical. Even if everything was pretty bare and sterile the big windows around the whole room with a view towards the ocean made it amazing. At this time I hadn’t seen Livia for several hours and really wanted to see her before the other baby arrived. The contractions were totally bearable and I felt pretty calm and thought that it was going to take a long time before he was about to come out bacuse with Livia it took about 9 hours from when the water broke.

Kl 12.30 – The midwife got in to the room for an exam. I was still dilated 5 cm and she wanted to puncture the membranes to make the water brake and speed the process up a bit. Said and done, the water broke and the contractions got worse, just like with Livia. Now I started to feel pain in my back, the same as I did with Livia, and I just panicked. How was I able to do this again? I said after the first painful contraction that I wanted the epidural and the midwife putted a blanket on me and rolled me down to the delivery room. I thought that I was going to give birth in the room we got but apparently not. Jens was there, right beside me and we went down with the elevator to the ground floor. Finally there everybody walked around in scrubs and everything was very white and sterile. In the door to the delivery room they stopped Jens and asked him to go with them and I didn’t understand anything. At first I thought that he wasn’t aloud to go with me but I was in too much pain to say anything.  

Kl 12.30-13.00 – I got to change bed and sat on the edge as they told me too. The anesthetist came in and was about to give me the epidural and asked me to be very still, which was really hard when I was having contractions all the time. Here the healthcare is very different from Sweden. No one was patting me or holding my hand. They only talked in medical terms, looked at the screens, asked me to be still and was really cold. Weird enough I really liked that, why I don’t know. I think I just felt more confidence in them, that they looked to the medical and not just my feelings. That made me calm. When the epidural was in place I didnt feel any pain at all, everything just went away. I was just breathing and waiting for the next contraction that never showed up. I got to lay down on the bunk (it was more of a bunk than a bed) and rest at the same time as they was connecting me to the machines, drip and stimulation for the contractions (to speed it up) and so on. I thought for a while that they was about to do a caesarian with out telling me since everybody had on scrubs, masks and was running around in there. After I had been laying there for a while Jens finally came in the room, fully dressed in scrubs too. 

Kl 13.00 – 13.30 – During this time Jens was sitting right next to me talking. I didnt feel any pain at all, I just lay there resting and thinking that life was pretty awesome. The doctor came now and then asking me if I wanted more painkillers but I was always saying no since everything felt so good. I even think I fell asleep for a second there. The monitor showed that I had contractions regularly that was up on 100 several times but as I said I didnt feel anything. 

Kl 13.30 – 14.00 – My doctor came in for an exam and now I was dilated 10 cm. She said right away – lets do this, and I didnt understand anything. Was I about to push now? I didnt feel anything so how would I know when? She said that she was going to help me, she was going to tell me when to push and when to rest and I just had to listen to her. I pushed a few times (maybe 5-6 times) before they called for a pediatrician. I got terrified and thought that something was wrong but they said that they always call for him when the baby is about to come out so that he can make a control of the baby afterwords. When they told me that I got really excited, held Jens hand as hard as I could and kept on listening to the doctor. Still everything was totally pain-free. I felt a big pressure down but that was a pain that I could handle. 

Kl 14.04 – I pushed on last time, the same time as the nurses pushed my belly and out came the worlds most beautiful little guy on 3742 grams and 53 cm. He came up on my chest right away and this time I didnt feel anything else but happiness. With Livia I was so tired so I didnt even know my own name which made it hard for me to feel that happiness but this time I got to. He was, together with Livia, the most beautiful thing I´ve ever seen (even if he was covered in blood and was a bit blue, hehe). I had him in my arms for a couple of minutes before the doctor took him away for an exam and Jens went with him. It felt like a lifetime before they came back but when they did the doctor had finished up with me (the placenta was out and I got two small stitches) and we got to go back to our room again. 

Finally up in the room all I could think of was that I wanted to show Livia her baby brother. Before I was allowed to go to her I was suppose to try to breastfeed him (which worked) and change my clothes since everything was covered in blood. I think it didnt take more than an hour before me, Jens and Valter finally got to go in to Livia and show him to her. That was such a weird feeling, our new little family member. We wasent just three persons anymore, we were four. It´s actually still quiet hard to understand and I have to pinch my arm everyday just to be able to understand that I´m not just dreaming. 

If I´m going to compare my two deliveries this was just a piece of cake. I really liked everything here much better. The way they treated me, the painkiller, that everything went so fast and that the doctor who was with me was the same one that I´ve been seeing my whole pregnancy (you are garenteed that with my insurance). I´m really pleased with everything here and can really recommend you who are thinking about giving birth here to do so. I was a bit unsure about doing so in the beginning and felt much more safe in Sweden but now I feel totally the opposite. 

I´m really so thankful for the fact that I´ve been having two deliveries with out any complications, because thats not totally obvious. I´m also thankful for that the deliveries have resulted in two healthy babies that I love more than anything. These two are my life, my whole world and I will do everything for them as long as I live <3

18 kommentarer



20
/december
09:00

THE FIRST CHECK UP

15122016-DSC_7365 15122016-DSC_7367

God morgon! Igår blev den här lilla hela två veckor vilket känns helt sjukt. Vart tar tiden vägen? Idag är det första kontrollen av honom på sjukhuset och jag är lite nervös för hans vikt. Jag har ju vägt själv två gånger men ändå. Jag vill verkligen att amningen ska funka och inte behöva hålla på med tillägg så jag hoppas hoppas att han gått upp som han ska. Det återstår att se.

Jag har skrivit klart min förlossningsberättelse till er, jag måste dock översätta den till engelska också vilket kommer ta sin lilla tid, hehe. Jag ska försöka fixa det i kväll så att ni får den i morgon! PUSS på er <3

//Good morning! Yesterday this little man turned two weeks which feels so weird. Time just flies! Today it´s time for his first check up at the hospital and I´m quiet nervous about his weight. I´ve been weighing him twice myself but still. I really want the breastfeeding to work this time and I don’t want to have to start giving him the bottle so I really hope that everything looks good. We will just have to wait and see. 

I´ve written my birth story for you but I just have to translate it to english before I can publish it, and that will take some time, hehe. I´m going to try to get the time to do that tonight so that I can post it tomorrow! XOXO <3

10 kommentarer




13
/december
21:10

ONE WEEK OLD

13122016-DSC_7353 13122016-DSC_7356 13122016-DSC_7358

Valter Boss – one week old..

Hej på er. Jag har försökt få tid att uppdatera er varje dag men det har alltid kommit någonting emellan. Valter sover större delen av dagen men vill ofta äta hela kvällarna vilket gör det otroligt svårt för mig att göra någonting annat. Den tiden jag inte ammar eller byter på honom ger jag till Livia då hon behöver mig massor nu. Hon är för övrigt frisk nu och får sova med mig och Valter vilket jag är överlycklig för. Jag har sovit så dåligt dessa dagar utan henne. Jag behöver min lilla bebis bredvid mig. Vi har ju trots allt sovit tillsammans varje natt i över ett år, hehe.

Allting går i alla fall bra för oss just nu. Jag tycker fortfarande att Valter äter lite dåligt och sover mycket men det blir säkert bättre. Vi vägde honom idag, 3600 gram (3742 vid födseln), och tänkte väga på fredag igen så vi får se då om han går upp eller ner. Jag vill inte vara för snabb med ersättning den här gången då jag verkligen vill amma så jag ska ge det lite tid. Han är pigg och mer och mer vaken, kissar massor och bajsar så jag tror han får i sig det han behöver.

Jag ska försöka hinna med en förlossningsberättelse i veckan till er! Jag har tyvärr inte en enda bild från den då allt gick fort och vi inte kunde ta med kameran in i rummet men jag tror det är okej för er ändå, hehe. PUSS <3

//Hi! I have tried to get the time to update you for several days now but there have always been something thats been keeping me from doing so. Valter sleeps most of the time during the days and wants to eat the whole evenings which makes it hard for me to do something other than that. When I´m not feeding him or changing his dipers I hang out with Livia since she really needs my attention right now. By the way Livia is healthy now and can sleep together with me and Valter which makes me so happy. I have been sleeping so bad these days without her. I really need my baby next to me. After all, we have been sleeping together every night for the past year, hehe. 

Anyhow, everything is going well for us. I still think that Valter eats a bit bad and sleep to much but I guess thats getting better if I´ll give it some time. We checked his weight today, 3600 grams (3742 grams when he was born), and I´m planning to check it again this friday to see if it goes the right way. I don’t want to give him baby formula too fast this time since I really want to be able to breastfeed him so I´ll give it some more time. He is alert, pees a lot and poops so I think he gets what he needs. 

I´m going to try to find the time to write you the birth story this week! Although I don’t have any picture at all from the giving birth since everything went so fast and we couldn’t bring the camera to the delivery room but I´ll think you will like it anyway, hehe. XOXO <3

14 kommentarer