Det förekommer cookies på michaeladeler.com. Genom att fortsätta läsa på michaeladeler.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23
/mars
08:21

7 månader

Livia jul 2 Livia jul Livia jul 3

God morgon på er! Idag fyller Livia hela 7 månader, vart tar tiden vägen? När vi tog dom här bilderna på julafton så var hon bara 4 månader och det känns verkligen som igår. Min lilla bebis. Man märker mer och mer hur hon blir en liten egen individ. Hon har fått egen vilja och visar tydligt när hon vill ha någonting och när hon inte tycker att någonting är kul. Det ska bli så spännande att få följa hennes fortsatta utveckling. Det blir ju verkligen bara roligare och roligare ju längre tiden går. Inte nog med att Livia fyller 7 månader idag, min lillebror Philip blir även tonåring! Grattis min fina lilla (stora?) kille.

Nu ska jag äta frukost och sen väntar en lunch i hamnen och häng med familjen! Livet på en pinne. Puss på er <3

2 kommentarer



21
/mars
14:30

Förlossningsberättelse

IMG_0038 IMG_0033

 Några timmar innan Livia föddes..

Kl 02.00 på natten till den 21 augusti (5 dagar över tiden) vaknade jag av lite molande värk i nedre delen av magen, en känsla jag inte haft under någon del av graviditeten. Den molande känslan gick ganska snabbt över till en intensiv smärta som kom och gick med ett intervall på 10 minuter. Jag blev lite nervös men samtidigt peppad på att få träffa den lilla människan som växt i mig i 9 månader. Efter en tuff natt med ingen sömn så var jag ganska slut redan på morgonen. Värkarna fortsatte hela dagen, 10 minuter emellan, och när det började närma sig kväll så ringde jag till förlossningen för att höra vad jag skulle göra. Jag vet ju att värkarna måste vara tätare för att få komma till förlossningen men jag var så trött och fick panik av tanken att behöva vara vaken en hel natt till av smärtorna. Barnmorskan på förlossningen var jättetrevlig och förstående och bad mig komma in på en kontroll och eventuellt få smärtstillande.

Väl inne på förlossningen visade det sig att jag endast var öppen 1 cm och hade värktoppar på 40-50 (100 är max). Jag hade lite högt blodtryck och fick välja att stanna kvar på avdelningen eller få citodon och en sömntablett och åka hem. Jag valde att åka hem och försöka sova och ladda inför den kommande förlossningen som förhoppningsvis skulle dra igång på riktigt snart. Jag tog tabletterna och sov i 2-3 timmar innan värkarna satte igång igen.

Jag kämpade på hemma hela dagen, försökte äta, tog en dusch, vila, andas och bara ladda så mycket jag kunde. Värkarna fortsatte komma med 10 minuters intervall men blev mer och mer smärtsamma. Vid 20 tiden på kvällen, den 22 augusti (6 dagar över tiden) åkte vi in igen till förlossningen för en kontroll. Jag hade sovit 3 timmar på 2 dygn så jag var så trött att jag bara ville gråta. Väl inne på förlossningen fick vi veta att jag fortfarande bara var öppen 1 cm men att värkarna nu toppade på 70-80. Jag hade med andra ord väldigt ont. Nu var även mitt blodtryck ännu högre än tidigare så jag var tvungen att sova kvar på sjukhuset. Eftersom att det fortfarande var så långt mellan värkarna så fick jag lite morfin intravenöst så jag skulle få sova en stund.

Klockan 05.00 på morgonen den 23 augusti (7 dagar över tiden) larmade jag på barnmorskan då värkarna hade satt igång igen och jag ville ha lite mer morfin för att kunna sova mer, jag kände mig inte alls utvilad, nästan ännu tröttare än vad jag var när jag kom in. Barnmorskan ville först göra en undersökning innan jag kunde få någon ny spruta och då visade det sig att jag var öppen 3 cm och att förlossningen var igång. På grund av att jag redan haft dessa värkar i flera dygn så bestämde hon sig för att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå och att det skulle gå lite fortare. När vattnet väl hade gått så satte allting igång på riktigt. Inom loppet av 20 minuter så var jag öppen 5 cm och värkarna var helt outhärdliga.

Kl 09.00 var jag öppen 7 cm och narkosen kom upp för att sätta epidural, som jag längtat efter i nästan 3 dygn. Jag såg så mycket fram emot att få slippa smärtan i ryggen som jag tyckte var den absolut värsta smärtan jag upplevt i mitt liv. När epiduralen väl var satt så kunde det ta ca 30 minuter innan den verkade sa dom men jag kände ingenting. Efter 1 timme hade jag fortfarande samma smärta kvar i ryggen och jag både skrek och grät konstant. Lustgasen var på fullt och jag vägrade släppa ifrån mig den. Narkosen kom upp igen och dom satte om epiduralen och jag fick nytt hopp men den fungerade inte den här gången heller. Ingen visste varför den inte tog, den satt rätt och jag fick dubbla doser men ändå fungerade den inte. Här var jag nära på att ge upp, jag ville inte vara med längre. När dessa tankar dök upp i huvudet så försökte jag tänka på att hon snart skulle vara här och då fick jag extra energi. Vad som också hela tiden gav mig en extra puch var att Jens stod bredvid mig, höll min hand, torkade mina tårar och gav mig den där extra kraften jag inte hittade själv. Jag är evigt tacksam för att han kunde hantera allting så bra och vara det absolut största och bästa stödet för mig, han var precis vad jag behövde. Ingen annan i hela världen hade kunnat göra det bättre än vad han gjorde. Min klippa.

När klockan var runt 13.00 tiden så hade jag fullkomlig panik. Jag hade haft ont i så många timmar och jag såg inget slut på smärtan. Jag hade varit öppen 10 cm sen klockan 12.00 men bebisen hade inte åkt ner hela vägen för att jag skulle kunna börja krysta och jag började bli trött, riktigt riktigt trött. Även min livmoder strejkade och dom var tvungna att sätta värkstimulerande dropp och jag har bara en sak att säga om det – ALDRIG MER. Om mina värkar innan droppet var hemska så var dom nu helt outhärdliga. Dessa värkar kom utan en endaste paus och värktopparna låg på 100 HELA TIDEN. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Efter några minuter av denna smärta fick jag morfin och det lugnade ner sig lite men jag var helt slut och livrädd för att nästa värk skulle hålla i sig lika länge som den innan, det hade jag inte klarat av.

Kl 14.30 gjorde barnmorskan en ny undersökning för att se om bebisen kommit ner i bäckenet tillräckligt för att börja krysta vilket hon hade, äntligen. Jag la mig på rygg med fötterna upp på två stöd och hade Jens på min högra sida, undersköterskan på min vänstra och barnmorskan framför mig. Jag gjorde som barnmorskan sa och tryckte på när det var dags och försökte hålla igen när det inte var det. Jag kände inte hur jag skulle göra naturligt så hon fick styra mig. När hon var påväg så kändes det som någonting stort och hårt ville komma ut ur min rygg. Jag tänkte flera gånger att detta inte kommer att gå, hon kommer genom ryggen men så blev det ju såklart inte. När huvudet var påväg ut så frågade barnmorskan om jag ville känna huvudet men det ville jag inte, det hade nog gett mig mer panik än styrka i det läget. Hon informerade även mig om att bebisen kunde vara lite slö på grund av allt morfin jag fått så om dom gick iväg med henne direkt så var det antagligen ingen fara, dom behövde bara se att hon mådde bra. Det var lite läskigt att höra det men jag kände mig så trygg hos dom så det var aldrig någonting jag oroade mig över. Jag tryckte på allt vad jag hade flera gånger och tillslut kände jag hur hela smärtan försvann och jag såg en liten grå/blå varelse liggande upp och ner över barnmorskans arm. Det tog några sekunder innan hon började gallskrika och kom upp på mitt bröst och jag från 1 sekund till en annan hade blivit mamma. Vi hade blivit en familj, jag, Jens och Livia. På 1 sekund ändrades allt. Den här lilla tjejen var nu det absolut viktigaste i mitt liv, den jag bryr mig om mest och kommer älska över allt annat vad som än händer <3

IMG_8750

Första bilden på Livia bara några minuter gammal..

Även om förlossningen var den värsta smärtan jag upplevt så är den också det absolut häftigaste jag varit med om. Det går inte att beskriva med ord hur fantastiskt det är att få upp sitt barn på bröstet. Redan där och då, trots all olidlig smärta, så var jag redo att göra om allting igen för att få uppleva samma känsla. Alla ni som har fött barn vet säkert vad jag pratar om och ni andra som inte fött barn ännu – ni har någonting helt magiskt framför er <3

8 kommentarer



19
/mars
09:22

Morgonbad

IMG_2992 IMG_2985

God morgon! Vi vaknade redan vid halv sju så vi har varit vakna ett tag. Livia somnade precis i vagnen igen efter ett morgonbad vilket betyder att jag hinner skriva lite i bloggen. Det är konstigt det där med bad och bebisar, vissa älskar det och andra hatar det. Livia var en av dom som hatade det tills för ett tag sedan då hon helt plötsligt älskar att plaska i vattnet. Jag vet inte alls vad det beror på men helt plötsligt så funkar det. Tidigare hade jag ångest inför varje gång hon behövde bada då hon bara skrek och skrek, tyckte så synd om henne. Skönt att hon har börjat gilla det nu så vi slipper ha en smutsig bebis hemma, hehe.

På tal om någonting annat så är det marknad uppe på centro plaza idag (varje lördag). Jag har faktiskt inte varit på en enda marknad under tiden jag varit här så det kanske är dags för det nu. Jag hoppas på lite mindre folk än vad det brukar vara på sommaren, då går det knappt att komma fram. Ha en fin lördag <3

0 kommentarer



18
/mars
13:31

Det här är Livia

Livia 2 Livia 1 Livia 3Livia Celine Byggmark, 2 veckor gammal på bilderna som är lånade av moster Janni

Den 23 augusti klockan 14.55 föddes den här lilla tjejen. Hon var 50 cm lång och vägde 3665 gram. Hon har från start varit en väldigt nöjd och glad bebis, sovit i princip hela nätter och inte klagat mer än nödvändigt vilket jag är väldigt tacksam för. Hennes pappa, min pojkvän, reser ju som bekant närmare 280 dagar om året så en snäll bebis har underlättat det hela för mig då jag har varit ensam väldigt mycket med henne.

Nu är Livia lite drygt 7 månader (23 mars) och väger runt 8,5 kilo och är ca 70 cm lång (det var ett tag sedan vi var på BVC så är lite osäker). Hon är som sagt en väldigt glad tjej och skrattar och ler för det mesta. Hon älskar att äta gröt, titta på babblarna och tugga på allt som hon får tag i. Hon har ganska precis lärt sig att sitta själv och börjar lite smått visa tendenser på att vilja krypa, även om hon inte riktigt är där ännu. Det kommer när det kommer.

I den här bloggen kommer ni kunna följa med i Livias utveckling allt eftersom tiden går. Är det någonting annat ni vill fråga eller undrar över är det bara att kommentera. Om någon är sugen på en förlossningsberättelse så hojta till om det också så kanske jag försöker mig på att skriva ihop en sån <3

14 kommentarer