Det förekommer cookies på michaeladeler.com. Genom att fortsätta läsa på michaeladeler.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

02
/februari
10:00

THE BREASTFEEDING

Michaela Deler LIVIA VALTER (1 av 1)-8

Nu när Valter snart är två månader så tänkte jag skriva lite om hur amningen går! I början tyckte jag att det gick lite trögt, han ville inte riktigt ta tag, sov mest och jag oroade mig konstant för om han fick i sig tillräckligt. Hans vikt ökade inte jättemycket i början men efter ett tag blev det bättre och helt plötsligt gick han upp nära 500 gram på 10 dagar. Nu går det lite trögare med vikten igen (den här gången gick han upp 100 gram på 10 dagar) men jag antar att det går i perioder. Han strular inte lika mycket längre, bara då och då vilket ändå känns okej. Han har ett favoritbröst (vänstra) vilket har gjort att det nästan bara produceras mjölk i det bröstet. Jag försöker alltid börja med det högra men han blir så frustrerad efter bara några minuter när det inte rinner till lika snabbt som på det vänstra. Någon som har några tips?

Mina känslor kring amningen då? Jag är glad att det funkar då det är väldigt praktiskt. Jag behöver inte tänka på att ta med pulver, varmt och kallt vatten, sterilisera flaskor osv. Annars så känns det inte så mycket mer än så. Jag kan inte säga att jag direkt tycker att det är mysigt för det gör jag inte. Jag har hört så många som ”älskar att amma” och som tycker att det är så fantastiskt men jag är inte en av dom. För mig är det ingenting speciellt och jag längtar lite efter att han börjar äta så jag får tillbaka min kropp igen. Hade det inte varit så jobbigt med flaskor och pulver så hade jag inte haft någonting emot att köra på bara ersättning till honom också (Livia fick det då amningen aldrig riktigt kom igång).

Summa kardemumma så funkar det bra. Valter är nöjd och jag är nöjd. Till er som vill och kan amma så är ju det fantastiskt, och till er som inte kan eller inte vill så är det ingenting märkvärdigt. Man kanske inte får utrycka sig så men jag gör det ändå. Jag önskar att någon sa det till mig när jag inte fick till amningen med Livia. Allt jag hörde var hur mysigt det är, hur bra man anknyter till sitt barn osv. Där kan jag säga att det inte är någon skillnad alls. Jag knöt an till Livia nästan bättre än till Valter, och då fick hon ersättning och inte han. Att det skulle göra immunförsvaret bättre stämmer säkert, men Livia var inte sjuk en enda gång innan hon var typ 10 månader så hon verkade ha bra immunförsvar hon också – trots ersättning.

Jag tror att det bästa man kan göra är att lyssna på vad man själv vill och agera efter det. Ditt barn mår bra om du mår bra. Jag vet att det är klyschigt att säga så men det stämmer verkligen. Jag var ledsen många stunder då jag kände mig så dum för att jag valde att sluta amma Livia efter två veckor men hon har aldrig lidit av det. Hon är en fantastisk tjej som alltid har varit glad och sovit hela nätter (19-07) sedan hon var tre månader. Hon kändes alltid nöjd, mätt och glad, vilket jag inte kan säga att Valter gör alla gånger. Han påverkas av vad jag äter vilket Livia aldrig gjorde pga ersättningen – hon fick samma varje dag. Nu låter det som att jag promotar ersättning och det kanske jag gör? Inte om man ser till det praktiska men annars. Som sagt, alla får göra som dom känner själva! Jag önskar bara att ingen av er ska känna er ledsna eller misslyckade om saker inte går som planerat. Ni gör vad som är bäst för era barn, oavsett vad, punkt.

Någon som vill dela med sig av sina erfarenheter så kommentera gärna! Det kan kanske hjälpa någon annan som behöver det <3

//Now when Valter soon is two months I´m planning to write a post about the breastfeeding! In the beginning I thought it was a bit hard, he didnt really want to take the right grip, he was sleeping all the time and I was constantly worried about if he was eating enough. He didnt gain as much weight as he was suppose to in the beginning but after a while it got better and all of a sudden he had gain about 500 grams in 10 days. Now the weight gaining is a bit slow again (this time he gained about 100 grams in 10 days) but I guess that it goes in different periods. He doesnt shake his head and lets go of the breast as much as he use to anymore, just now and then and that feels okey. He has one favorite breast (the left one) which have made that breast take over the whole milk production. I always try to give him the right breast first but he gets so frustrated after only a few minutes when the milk doesnt come as quickly as it does in the left one. Anyone who has any tips for me? 

Then my feelings about the breastfeeding? I´m happy that it works since it´s very practical. I don’t need to think about bringing powder, worm and cold water, sterilizing bottles and so on. Otherwise it doesnt feel so much more than that. I can’t really say that I think it´s cozy because I don’t. I have heard so many people saying that they ”love to breastfeed” and that they think it´s amazing but I´m not one of them. To me it´s nothing special and I´m actually longing for him to start eating so that I can get my body back. If it wasent that hard with all the powder and bottles I wouldn’t mind giving him just the baby formula too (Livia got that since the breastfeeding never really worked). 

In total it works fine. Valter is happy and so am I. To you who wants and can breastfeed – thats amazing, and to you who can’t or don’t want too – it´s nothing special. Maybe you’re not allowed to say that but I´ll do it anyway. I wish someone sad that to me when the breastfeeding didnt work with Livia. Everything I heard was how wonderful it is, how well you bond with your baby and so on. On that point I can say that it´s no difference at all. I almost bonded better with Livia than with Valter, and then she got baby formula and not him. That the breastfeeding makes the immune system better may be true, but Livia wasent sick a single time until she was about 10 months so she seem to have a good immune system too – in spite of the baby formula. 

I think that the best you can do is to listen to what you want for your self and do so. Your baby feels good if you feel good. I know that it´s such a klysche to say that but it´s really the truth. I was so sad many times since I felt so bad for deciding to stop breastfeeding Livia after only two weeks but she have never suffered from that. She is an amazing girl who always have been happy and sleeping thru the whole night (07.00 pm – 07.00 am) since she was three months. She was always pleased, satisfied and happy, which I can’t say about Valter all the time. He gets affected by what I´m eating which Livia never did because of the baby formula – she got the same every day. Now it sounds like I´m promoting baby formula which I might do? Not if you see from the practical side but otherwise. As I said, everybody gets to do what feels best for themselves! My only wish is for every body not to feel sad or as a failure if things doesnt go as planed. You all do whats best for your kids, no mater what, end of story. 

Anyone who wants to share their experience please leave a comment! It may help someone else who needs it <3

26 kommentarer



23
/december
10:00

THE BIRTH STORY

07122016-DSC_7350

The view from our room..

Det började lite smått natten mellan lördag och söndag (3-4 december). Jag vaknade med lite molande värk och kände igen samma känsla från med Livia. Jag gick på toaletten och såg då den berömda slemproppen, exakt som jag hade med Livia. Dock brydde jag mig inte så mycket då, jag vart mest irriterad över att allt var så himla otajmat. Livia låg med hög feber, dropp och var riktigt dålig och jag skulle snart föda. Vad var oddsen? Dock kände jag inte så mycket mer den natten eller dagen därpå än lite starkare sammandragningar nu och då.

Natten mellan söndag och måndag (4-5 december) var värre. Jag hade ganska regelbundna värkar och hade så ont att jag ville gråta. Jag tog alvedon och gick fram och tillbaka i rummet där både Jens och Livia sov. Tillslut lättade det lite och jag kunde faktiskt vila någon timme eller två innan det drog igång igen. Såhär fortsatte det hela natten och jag var helt slut när morgonen kom. Jag hade ett inbokat besök till barnmorskan (på samma sjukhus) vid 09.00 tiden så jag kände mig ganska trygg och väntade på det.

5 december kl 09.00 – Jag gick upp till avdelningen där dom gör CTG, vilket dom gör i 20 minuter här inför besöket hos läkaren. Det var jag och en tjej till i samma rum och jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte skrika rätt ut när värkarna kom då och då. Efter 20 svettiga minuter fick jag min lapp och gå ner till plan ett för att vänta på att få träffa min läkare, som jag för övrigt gått till från dag ett i graviditeten.

Kl 11.00 – Jag fick komma in till Maria (läkaren) och hon såg direkt på mig att jag hade ont. Hon frågade lite vanliga frågor innan det var dags för undersökning. Där och då var jag redan öppen 5 cm och redo. Hon sa att ”han kommer innan lunch”. Hjälp var min första tanke, det är ju typ nu, men här äter dom lunch mycket senare så det kändes bättre när jag kom på det, hehe. Efter undersökningen fick jag något avslappnande piller och sen vänta igen på att ett rum skulle göras i ordning till mig. När jag stod nere i receptionen och väntade kom pappa till sjukhuset för att passa Livia så vi tajmade allting ganska bra.

Kl 12.00 – Jag fick mitt rum, ett stort rum med utsikt mot vattnet, magiskt fint. Även om allt var lite kalt och sterilt där inne så var det otroligt vackert med utsikten och fönster runt om hela rummet. Vid det här laget hade jag inte träffat Livia sen morgonen och ville väldigt gärna gå förbi och krama henne innan det var dags för bebis nummer två att titta ut så jag gick till henne och gosade lite. Värkarna hade avtagit lite och var ganska hanterbara så jag kände mig rätt lugn och trodde att det skulle ta tid, med Livia tog det trots allt nio timmar från att vattnet gått.

Kl 12.30 – Barnmorskan kom in till rummet och ville göra en undersökning. Jag var fortfarande öppen 5 cm och hon ville ta hål på hinnorna för att skynda på lite. Sagt och gjort, vattnet gick och värkarna blev värre (precis som med Livia). Nu började jag känna igen smärtan i ryggen och fick panik. Hur skulle jag orka detta igen? Jag sa efter första värken att jag ville ha epidural och barnmorskan la då på mig en filt och rullade ner mig mot förlossningssalen. Jag trodde att jag skulle föda i rummet vi var i men tydligen inte. Jens följde med han också tätt bakom och vi åkte hissen ner till bottenplan. Väl där gick alla människor runt i operationskläder och det var väldigt vitt och sterilt allting. I dörren på väg in till salen stoppade dom Jens och bad honom följa med och jag fattade ingenting. Först trodde jag inte att han fick vara med men hade för ont för att säga någonting om det.

Kl 12.30-13.00 – Jag fick byta säng och satte mig på kanten som dom sa åt mig. Narkosläkaren kom in och skulle sätta epiduralen och bad mig sitta helt stilla, vilket var otroligt svårt när värkarna kom så tätt. Här skiljer sig vården i Spanien ganska mycket från Sverige. Ingen daltade med mig, klappade på mig eller höll mig i handen. Dom pratade bara medicinskt, kollade på skärmar, bad mig sitta still och var helt iskalla. Sjukt nog gillade jag det mycket mycket mer än hur man blir behandlad i Sverige. Varför vet jag inte. Jag tror att jag bara kände mer tillit till dom, att dom såg till det medicinska och inte bara mina känslor. Det gjorde mig lugn. När epiduralen väl var satt så kände jag ingen smärta alls, allt försvann. Jag bara andades och väntade på nästa värk men den kom aldrig. Jag fick lägga mig ner på britsen (det var mer en brits än en säng) och vila samtidigt som dom kopplade upp mig med maskiner, dropp, värkstimulerande (för att allt skulle gå snabbare) osv. Jag trodde ett tag att dom skulle göra ett kejsarsnitt utan att informera mig då alla hade operationskläder, munskydd och sprang runt där inne. Efter att jag legat där en stund kom äntligen Jens in i rummet också, fullt klädd i operationskläder han också.

Kl. 13.00-13.30 – Under den här tiden satt Jens bredvid mig och pratade. Jag kände ingen smärta alls, utan låg bara och vilade och tyckte att livet var ganska underbart. Läkaren kom då och då och frågade om jag ville ha mer smärtstillande men jag tackade alltid nej då det kändes hur bra som helst. Jag tror till och med att jag slumrade till någon sekund då och då. CTG apparaten visade att jag hade regelbundna värkar som toppade på 100 flera gånger men jag kände som sagt ingenting.

Kl 13.30-14.00 – Min läkare kom in och gjorde en undersökning och jag var nu 10 cm öppen. Hon sa direkt – då kör vi, och jag fattade ingenting. Skulle jag bara börja krysta nu? Jag känner ju ingenting så hur ska jag veta när? Hon sa att hon hjälper mig, säger till när jag ska krysta och när jag ska vila och att jag bara behöver lyssna på henne. Jag krystade några gånger (kanske 5-6 gånger) innan dom ringde på en läkare från pediatriken. Jag blev livrädd och trodde att någonting var fel men det var bara för att han snart var ute och att dom då alltid ringer läkaren som gör en bedömning av bebisen. När dom sa det blev jag riktigt peppad, höll hårt i Jens hand och fortsatte göra som hon sa. Fortfarande var allt helt smärtfritt. Jag kände ett tryck neråt men det var en typ av smärta som var helt hanterbar.

Kl 14.04 – Jag krystade en sista gång, samtidigt som en av sköterskorna tryckte lite på min mage och ut kom världens finaste lilla kille på 3742 gram och 53 cm. Jag fick upp honom direkt på bröstet och den här gången kände jag ingenting annat än lycka öven den lilla varelsen. Med Livia var jag så slut att jag knappt visste vad jag hette så jag hade lite svårt att få dessa lyckokänslor men den här gången fick jag det. Han var, tillsammans med Livia då, det absolut finaste jag sett (även om han var blodig och blå, hehe). Jag hade honom hos mig några minuter innan läkaren tog honom för kontroll och Jens följde med dit. Det kändes som en evighet innan dom kom tillbaka men när dom väl gjorde det så hade läkaren jobbar färdigt med mig (moderkakan var ute och jag fick sy 2 små stygn) och vi fick rulla tillbaka upp till rummet igen.

20122016-IMG_1849 20122016-IMG_1850

The first two pictures of Valter Boss Byggmark

Väl uppe på rummet så var allt jag kunde tänka på att jag ville in till Livia och visa henne hennes lillebror. Innan jag fick gå upp skulle jag dock prova amma honom (vilket funkade) och byta kläder då allting var ganska blodigt. Jag tror att det inte tog mer än en timme innan jag, Jens och Valter äntligen fick gå in till Livia och visa henne honom. Det var en sån sjuk känsla, vår nya lilla familjemedlem. Vi var inte tre längre, utan fyra. Det är faktiskt fortfarande svårt att ta in och jag måste nästan nypa mig i armen varje dag för att inte tro att jag drömmer.

Om jag ska jämföra mina förlossningar så var den här verkligen en piece of cake. Jag gillade allting mycket mycket bättre här. Sättet dom behandlade mig, smärtlindringen, att det gick så snabbt och att min läkare som var med var den jag gått till hela graviditeten (det är man garanterad med min privatförsäkring). Jag är verkligen mer än nöjd med allt och kan rekommendera er som funderar på att föda här att göra det. Jag var lite kluven till det från början och kände mig tryggare med Sverige men nu känner jag tvärt om.

Jag är verkligen så himla tacksam för att jag har fått gå igenom två förlossningar utan komplikationer, för det är inte helt självklart. Jag är också tacksam för att det har resulterat i två friska och fina barn som jag älskar mer än någonting annat. Dom två är mitt liv, hela min värld och jag kommer göra allt för dom så länge jag lever <3

//It started a bit the night between saturday and sunday (3-4 of december). I woke up with some dull pain and directly recognized it from when I expected Livia. I went to the bathroom and saw the famous mucus plug, also exactly the same I had with Livia. Although I didn´t care so much at the time, I was mostly angry since everything came at the same time. Livia had a high fever, an IV drip and was really sick and I was about to go in to labour. What are the odds? Although I didn´t feel so much more that night, or the day after, just some stronger contractions now and then but that was about it.

The night between sunday and monday (4-5 of december) was way worse. I had regular contractions and felt so much pain that I wanted to cry. I took paracetamol and was walking back and forth in the room where both Jens and Livia was sleeping. Finally the pain got easier to handle and I got to sleep for an hour or two before it started all over again. This went on through the whole night so I was really exhausted when the morning came. I had a scheduled visit with my midwife (at the same hospital) at 09.00 am so I felt quiet safe and just waited for that.

5 of december kl 09.00 – I went up to the department were they do the monitoring of the baby, which they do here for 20 minutes before every visit at the doctor. It was me and one more girl in the same room and I really had to bite my lip not to scream when the contractions came. After 20 sweaty minutes I got my note and went down to the first floor to wait for my doctor, the same one that I´ve been seeing from day one of the pregnancy.

Kl 11.00 – I got in to Maria (the doctor) and she saw right away that I was in pain. She asked me some regular questions before she examined me. At the time I was dilated 5 cm and ready. She said ”he will be here before lunch”. Help, was my first thought, because lunch is now, but when I realized that they have lunch way later than us in Sweden it felt better, hehe. After the exam I got some relaxing pil and then I got to wait for my room to get ready. When I was standing there in the reception, waiting, my dad arrived to the hospital to babysit Livia so everything went as planed. 

Kl 12.00 – I got my room, a big room with an ocean view, it was magical. Even if everything was pretty bare and sterile the big windows around the whole room with a view towards the ocean made it amazing. At this time I hadn’t seen Livia for several hours and really wanted to see her before the other baby arrived. The contractions were totally bearable and I felt pretty calm and thought that it was going to take a long time before he was about to come out bacuse with Livia it took about 9 hours from when the water broke.

Kl 12.30 – The midwife got in to the room for an exam. I was still dilated 5 cm and she wanted to puncture the membranes to make the water brake and speed the process up a bit. Said and done, the water broke and the contractions got worse, just like with Livia. Now I started to feel pain in my back, the same as I did with Livia, and I just panicked. How was I able to do this again? I said after the first painful contraction that I wanted the epidural and the midwife putted a blanket on me and rolled me down to the delivery room. I thought that I was going to give birth in the room we got but apparently not. Jens was there, right beside me and we went down with the elevator to the ground floor. Finally there everybody walked around in scrubs and everything was very white and sterile. In the door to the delivery room they stopped Jens and asked him to go with them and I didn’t understand anything. At first I thought that he wasn’t aloud to go with me but I was in too much pain to say anything.  

Kl 12.30-13.00 – I got to change bed and sat on the edge as they told me too. The anesthetist came in and was about to give me the epidural and asked me to be very still, which was really hard when I was having contractions all the time. Here the healthcare is very different from Sweden. No one was patting me or holding my hand. They only talked in medical terms, looked at the screens, asked me to be still and was really cold. Weird enough I really liked that, why I don’t know. I think I just felt more confidence in them, that they looked to the medical and not just my feelings. That made me calm. When the epidural was in place I didnt feel any pain at all, everything just went away. I was just breathing and waiting for the next contraction that never showed up. I got to lay down on the bunk (it was more of a bunk than a bed) and rest at the same time as they was connecting me to the machines, drip and stimulation for the contractions (to speed it up) and so on. I thought for a while that they was about to do a caesarian with out telling me since everybody had on scrubs, masks and was running around in there. After I had been laying there for a while Jens finally came in the room, fully dressed in scrubs too. 

Kl 13.00 – 13.30 – During this time Jens was sitting right next to me talking. I didnt feel any pain at all, I just lay there resting and thinking that life was pretty awesome. The doctor came now and then asking me if I wanted more painkillers but I was always saying no since everything felt so good. I even think I fell asleep for a second there. The monitor showed that I had contractions regularly that was up on 100 several times but as I said I didnt feel anything. 

Kl 13.30 – 14.00 – My doctor came in for an exam and now I was dilated 10 cm. She said right away – lets do this, and I didnt understand anything. Was I about to push now? I didnt feel anything so how would I know when? She said that she was going to help me, she was going to tell me when to push and when to rest and I just had to listen to her. I pushed a few times (maybe 5-6 times) before they called for a pediatrician. I got terrified and thought that something was wrong but they said that they always call for him when the baby is about to come out so that he can make a control of the baby afterwords. When they told me that I got really excited, held Jens hand as hard as I could and kept on listening to the doctor. Still everything was totally pain-free. I felt a big pressure down but that was a pain that I could handle. 

Kl 14.04 – I pushed on last time, the same time as the nurses pushed my belly and out came the worlds most beautiful little guy on 3742 grams and 53 cm. He came up on my chest right away and this time I didnt feel anything else but happiness. With Livia I was so tired so I didnt even know my own name which made it hard for me to feel that happiness but this time I got to. He was, together with Livia, the most beautiful thing I´ve ever seen (even if he was covered in blood and was a bit blue, hehe). I had him in my arms for a couple of minutes before the doctor took him away for an exam and Jens went with him. It felt like a lifetime before they came back but when they did the doctor had finished up with me (the placenta was out and I got two small stitches) and we got to go back to our room again. 

Finally up in the room all I could think of was that I wanted to show Livia her baby brother. Before I was allowed to go to her I was suppose to try to breastfeed him (which worked) and change my clothes since everything was covered in blood. I think it didnt take more than an hour before me, Jens and Valter finally got to go in to Livia and show him to her. That was such a weird feeling, our new little family member. We wasent just three persons anymore, we were four. It´s actually still quiet hard to understand and I have to pinch my arm everyday just to be able to understand that I´m not just dreaming. 

If I´m going to compare my two deliveries this was just a piece of cake. I really liked everything here much better. The way they treated me, the painkiller, that everything went so fast and that the doctor who was with me was the same one that I´ve been seeing my whole pregnancy (you are garenteed that with my insurance). I´m really pleased with everything here and can really recommend you who are thinking about giving birth here to do so. I was a bit unsure about doing so in the beginning and felt much more safe in Sweden but now I feel totally the opposite. 

I´m really so thankful for the fact that I´ve been having two deliveries with out any complications, because thats not totally obvious. I´m also thankful for that the deliveries have resulted in two healthy babies that I love more than anything. These two are my life, my whole world and I will do everything for them as long as I live <3

18 kommentarer



08
/december
00:10

VALTER BOSS BYGGMARK

Snapseed

Nu är han här. 3742 gram och 53 cm lång. Allt har gått super och jag ska uppdatera er så fort jag får tid. Just nu är allting bara kaos. Livia är fortfarande inte helt frisk, har ev rs-virus vilket gör att hon inte får vara nära Valter och där med också mig emellanåt. Jag måste sova i ett annat rum med honom och detta gör henne så otroligt ledsen. Hon har aldrig tidigare sovit utan mig och nu måste hon göra det varje natt nån vecka framöver, kanske längre. Mitt hjärta blöder när jag hör henne skrika. Dessutom är hon ju som sagt inte helt frisk, äter inte så mycket och är ledsen nästan hela tiden. Jag känner inte igen min fantastiska lilla tjej. På fredag morgon åker Jens också och jag ska försöka få ihop allt detta med pappas hjälp, sen mammas från och med måndag. Allt jag vill just nu är bara att hon är frisk och att vi kan sova och mysa tillsammans alla tre. Varför var allt tvunget att hända på samma gång?

Som sagt har vi det rätt tufft här just nu vilket betyder att uppdatering till er får vänta. Livis och Valter går före och jag måste bara se till att lösa den här omöjliga ekvationen innan jag kan ta tag i resten av livet igen. Det fattas ju bara nu att Valter blir sjuk och behöver vara på sjukhus, suck alltså. Han är för övrigt supersnäll så där är det inga problem. Det jobbiga just nu är Livias reaktion, hennes otroliga mammighet och alla hennes tårar. Jag saknar min vanliga Livia så otroligt mycket att jag bara vill gråta, men inte ens det har jag tid för just nu.

Som sagt, vi hörs så fort jag får tid för det. Ville bara uppdatera er och berätta att vi lever och mår bra, eller ja, hyfsat bra i alla fall. Puss på er <3

//Please use google translate, I don’t have the time to translate the text myself. I really hope you understand! XOXO <3

51 kommentarer



22
/november
08:45

WEEK 38

1-1This was the best picture I got for today. I will ask Jens to take some new pictures when he gets back..

God morgon! Idag går vi alltså in i vecka 38 och har bara 20 dagar kvar till BF. Bebisen är nu ca 48 cm lång och väger runt 3000 gram (V väger 3400 gram visade ultraljudet igår). Graviditeten beräknas nu som fullgången och alla organ är färdigutvecklade. Detta betyder att han kan komma när som helst. Enligt barnmorskan igår så ligger han som sagt redo, dock inte fixerad (vilket vissa barn aldrig blir för omföderskor). Jag var inte öppen någonting ännu men tappen var mjuk. Under tiden jag låg i CTGn så fick jag en sammandragning som var uppe på 70 vilket jag knappt kände. Jag minns med Livia att vi åkte in en gång när jag hade regelbundna sammandragningar på typ 50. Sjukt ändå.

Vikt: 80,0 (17 kg upp från start). Där kom det, 80,0 kg. Å andra sidan hade jag faktiskt kläder på mig när jag vägde mig i morse, det brukar jag inte ha så kanske 79,8 egentligen då, hehe.

Mående: Helt okej. Det börjar bli tyngre och tyngre nu. Jag blir andfådd av minsta ansträngning och att gå och prata samtidigt är svårt. Magen känns större den här veckan och jag känner att han ligger ganska högt upp och trycker vilket gör det lite svårt att andas. Jag har sammandragningar då och då men ingenting som gör ont eller är jobbigt. Halsbrännan är hemsk, längtar så efter att bli av med den. Annars mår jag rätt okej. Jag är inte så nervös för förlossningen, känner mig ganska trygg då jag ska ha samma läkare jag gått till hela tiden där med mig. Jag gillar henne.

Cravings: Clementiner och after eight. Det är det enda jag är sugen på nu. Jag äter säkert 5-8 clementiner om dagen och några after eight på kvällen. Mums.

Det var veckans uppdatering. Vi får se om det hinner bli någon nästa vecka eller om han är redo då, hehe. Hoppas. Nu blir det frukost och sen ska jag och Livia leka med klossar. Senare idag ska vi möta upp Madde för en lunch och sen ska vi till Kidz Kingdom igen. Carro och Wilmer kommer dit sen också, yey. PUSS <3

//Good morning! Today we are entering week 38 and there is only 20 days left to BF. The baby is now 48 cm tall and weighs around 3000 gram (yesterdays ultrasound showed that V´s weight is 3400 grams). The pregnancy is now fully developed and all the organs are done. This means that he can arrive any day now. According to the midwife he is ready, although he is not fixated (which some kids never get for women with prior deliveries). I was not dilated anything but the cervix was soft. During the monitoring I got an contraction that showed 70 which I could barely feel. I remember that with Livia I had contractions that showed 50 the first time we went in to the delivery. Thats sick. 

Weight: 80,0 kg (17 kg up from start). There it is, 80,0 kg. On the other hand I wore clothes today which I never use to do when I´m up on the scale in the morning so maybe 79,8 kg, hehe. 

Mood: Totally fine. It´s starting to get heavier and heavier now. I get breathless by the slightest effort and to walk and talk at the same time is difficult. The belly feels way bigger than last week and I can feel that he is very high up which makes it hard to breathe. I feel contractions now and then but nothing that hurts or is hard. The heartburn is terrible and I can’t wait to get rid of that. Otherwise I feel fine. I´m not that nervous about the delivery, I feel pretty safe since I´m having the same doctor I´ve been seeing during the whole pregnancy by my side. I really like her. 

Cravings: Clementines and after eight. Thats the only craving I have right now. I think I eat about 5-8 clementines every day and some bites of after eight in the evenings. Yummy. 

There was the weekly update. We will have to see if there will be one more next week or if his ready to come out then, hehe. I hope so. Now it´s time for breakfast and then me and Livia are about to play with some blocks. Later today we are meeting up with Madde for lunch and then we are going to Kidz Kingdom again. Carro and Wilmer are also joining us there, yey. XOXO <3

4 kommentarer




17
/november
18:20

BIRTH THOUGHTS

Vecka 28.2

Nu är det inte många dagar kvar tills V är beräknad och jag är faktiskt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Dom senaste dagarna har jag varit så less på att vara stor och tung att jag bara vill att han ska komma ut nu. Dom flesta höggravida känner nog igen sig i det, eller? Hur som helst så oroar jag mig inte så mycket utan tar för givet att allt ska gå smidigt och bra, det är vad jag ser framför mig. Troligtvis kommer Jens att kunna vara med mig då han har bestämt att försöka vara här så mycket det går när det närmar sig och skippa något av lägrena. Han har en tävling den 11 december, dagen innan BF, som han hoppas kunna köra men eventuellt struntar i om det är så att jag ska föda. Jag tog föregivet att han skulle köra alla tävlingar och har pushat för det men en förlossning är en stor sak och självklart förstår jag att han vill vara med när hans son föds. Jag förstår vad han menar med att han i framtiden kommer att ångra sig om han inte väljer det. Ingen är ju gladare än jag förstås men samtidigt vill jag inte att han ska missa en viktig tävling, dom har ju trots allt bara tio stycken per säsong. Dock är det hans val och jag är väldigt glad att han troligtvis kommer att kunna vara med mig, det gör mig så otroligt mycket tryggare och lugnare.

Andra känslor inför förlossningen då? Jag känner mig på ett sätt jätte-redo men på ett annat sätt inte alls. Hur ska Livia reagera på en liten lillebror? Kommer jag kunna älska den här bebisen på samma sätt som Livia? Den lilla tjejen äger hela mitt hjärta och jag har så svårt att förstå hur jag ska kunna släppa in en till. Jag vet ju att man såklart kan det men innan man är där är det svårt att förstå. Det återstår att se helt enkelt. Om man tänker på smärtan så bryr jag mig inte så mycket heller, jag har ju gjort det förut och vet att jag klarar av det. Jag är mest spänd på att se om ryggmärgsbedövningen ger bättre effekt den här gången. Jag kan ju inte ha sån otur att den inte fungerar två olika gånger, eller hur? Ser fram emot den. Här nere finns det tyvärr ingen lustgas, som jag älskade förra gången, men det känns okej ändå. Som sagt, om ryggmärgsbedövningen fungerar som den ska så borde jag inte behöva lustgas. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt.

Där har ni lite blandade tankar. Allt kanske står lite osammanhängande men jag skrev ner det jag kände bara. Är det någon av er som fött i Spanien (privat sjukhus) och har lite erfarenhet så dela gärna med er! Det är alltid kul att höra andras berättelser tycker jag <3

//Now it´s not so many days until V´s due date and I´m actually not as nervous as I thought I would be. The past few days I´ve been so sick of feeling big and heavy so I just want him to come out now. I think most of the heavily pregnant women would agree with me, right? Anyhow, I don’t worry that much about the delivery, I take for granted that everything is going to go smooth and good, that´s my vision. Probably Jens is also go to be able to be with me since he decided to try to stay here as much as he can, maybe even skip a camp, when the due date is getting closer. He has one race the 11 of december, the day before the due date, that he will try to make but maybe will skip if I have to deliver. I took for granted that he would do every race and have always pushed for that but a delivery is quiet a big thing and I absolutely understand that he want to be there when his son is born. I understand what he means by saying that he would regret being away from that in the future. No one is happier than me right now, but at the same time I don’t want him to miss an important race, they only have ten of them every season. Although it´s his choice and I´m very very happy that he probably is going to be able to be with me, that makes me so much safer and calmer. 

Other feelings about the delivery? In one way I feel super ready but in another way not at all. How is Livia going to react on getting a baby brother? Am I going to be able to love this baby as much as Livia? This little girl owns my heart and I have a really hard time to understand how I´m going to be able to let one more in. Of course I understand that that is possible but before you have experienced it it´s kind of hard to understand. We will have to wait and see. If you think about the pain I don’t really care that much, I´ve done it before and I know that I can handle it. I´m mostly excited to see if the epidural gives better effect this time. I mean, what are the odds for it not to work two different times? I´m really looking forward to that one. Here in Spain they don’t have laughing gas, that I loved the last time, but that feels okey anyway. As I said, if the epidural works as i should I may not have to use any laughing gas. We will have to hope for the best. 

There you have some mixed thoughts. Everything may seem a bit incoherent but I just wrote down my feelings. Is there anyone of you that have given birth in Spain (private hospital) and have some experience, please share! It´s always fun to hear other peoples stories <3

12 kommentarer