Det förekommer cookies på michaeladeler.com. Genom att fortsätta läsa på michaeladeler.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

08:17 | maj 14, 2019

MENTAL BREAKDOWN

God morgon! Alltså den här helgen vi har haft jag och barnen, herregud. Allt har bara varit kaos, fel och jobbigt. Som att vi alla tre haft pms samtidigt typ. Jag tror att jag har skrivit tidigare om att Livia är inne i en otroligt jobbig period? Den blir på riktigt bara värre och värre och jag vet snart inte längre vad jag ska göra. Känner mig helt mentalt slutkörd.

//Good morning! This weekend I’ve had with the kids, oh my God. Everything have just been chaos, wrong and hard. Like all three of us had pms at the same time. I think I’ve written before that Livia is in some kind of har phase right now? It’s for real only getting worse and worse and soon I don’t know what to do anymore. I feel mentally exhausted. 

Självklart har hon bra stunder emellanåt också, allt är inte bara skit, men för det mesta. Hon har tidigare aldrig riktigt haft någon trots period och nu verkar det som att allt kommer på en och samma gång. Allt vi gör är att bråka och det gör så ont i mig att alltid ha det så. Jag vill ha det lugnt, harmoniskt och mysigt – som vi oftast brukar, men nu är det på riktigt bara kaos. Hon argumenterar med mig om exakt allt. Det är fel mat, fel kläder, fel skor, ingenting passar, ingenting är bra, kan själv, kan inte själv, vill bada, vill inte bada osv. Allt är verkligen en fight. Det går inte ens att komma iväg på morgonen, det är en fight vilka kläder hon ska ha, sedan hur kläderna sitter, att inga skor passar, vill gå utan skor osv. Alltså det tar aldrig slut.

Igår när vi skulle gå till parken så brast det totalt för mig. Jag var trött efter en hel helgs fight och jag bara orkade inte en till. Hon fick välja skor men dom satt fel så då provade vi ett par andra och så höll vi på tills att vi hade provat alla skor x antal gånger. Efter 20 minuter sa jag bara att vi skiter i det. Gå utan skor. Jag orkar inte mer. Då blev det gråt, skrik och dumma mamma. Jag var så trött på detta, och på våra bråk, att jag också började gråta. Gömde mig bakom mina solglasögon, grät tyst och promenerade iväg – UTAN SKOR på Livia. Jag tog såklart med mig ett par i vagnen men jag sa inte det till henne. På vägen dit ringde Jens mig och då bröt jag ihop totalt. Bara grät och grät. Orkar inte ha det såhär. Man blir så ledsen som mamma när man hela tiden ska bråka. Jag får både dåligt samvete och blir frustrerad på samma gång.

//Off course we have good moments too, everything isn’t just bad, but mostly. She have never really been obstinate before so I guess everything comes in once. All we do is fight and it hurts so much to have it like that. I want it peacefully, harmonic and cozy – as we often have, but now it’s just chaos. She is arguing with me about exactly everything. It’s the wrong food, wrong clothes, wrong shoes, nothing fits, nothing is good, can do it on her own, can not do it on her own, wants to take a bath, don’t want to take a bath etc. Everything really is a fight. We can’t even get out of the house in the mornings, it’s a fight what clothes she’s going to wear, how the clothes fits, that no shoes fits, wants to go outside without shoes etc. It never ends. 

Yesterday when we were going to the park I got a total mental breakdown. I was tired after a weekend full of fights and I just couldn’t handle one more. She got to pick her shoes but they didn’t fit so we tried another pair of shoes and so we did until we had tried every pair of shoes several times. After 20 minutes I said that we give up. Go without shoes. I can’t take it anymore. Then she started crying, screaming and dumb mom. I was so tired of this, of us fighting, so I started crying too. I hid behind my sunglasses, cried quietly and went out – WITHOUT SHOES on Livia. Of course I brought a pair of shoes in the stroller but I didn’t tell her. On the way over there Jens called me and then I just broke down totally. Just cried and cried. I can’t have it like this. You get so sad as a mother when you’re fighting all the time. I get such bad conscience and get so frustrated, all at once. 

En trött mamma som behöver semester från mamma-livet. Jag har bett Jens ta dom flesta fighterna med henne nu ett tag, för jag blir bara ledsen. När det känns som att man bråkar med sitt barn majoriteten av tiden så mår man inte bra, det känns fel. Jag vet att fler har det såhär i perioder men man kan ändå inte ta bort känslan av att man är sämsta mamman i världen. Att man inte kan ”hantera” sitt barn, göra barnet nöjt och ha det bra tillsammans. Som sagt så finns det såklart mysiga stunder också, när vi är vänner och allt flyter på, men det känns som det bara blir färre och färre. Jag skäms för att ta med henne på typ ett café då hon får ett utbrott om hon inte får en till kokosboll. Så kan man ju liksom inte ha det? Hon har aldrig betett sig så tidigare.

Om det är någon av er som har tips så är det väldigt välkomet? Är det en fas (detta har hållit på i ca 2 veckor nu)? Hon är snart 4 år så jag misstänker att det är någonting sånt. Hur hanterar man det på bästa sätt? Man kan ju inte låta henne få som hon vill gällande allt för att undvika bråk? Som sagt, kommentera gärna hur det varit för er. Jag är på bristningsgränsen här. Att det är förskola idag och jag får tänka på annat och jobba känns väldigt lägligt, haha. PUSS på er och förlåt för deppigt inlägg, behövde bara skriva av mig lite <3

//A tired mama who need a vacation from mom-life. I’ve asked Jens to take most of the fights with her now for a while, since I only get sad. When it feels like you argue with your kid most of the time you don’t feel well, it feels wrong. I know that many families have it like this in periods but you still can’t shake the feeling off that you are the worst mom ever. That you can’t ”handle” your kid, please the kid and have a nice time together. As I said, of course we have moments when it’s cozy, when we are friends and everything goes smooth, but it feels like they get less and less. I’m embarrassed to take her to a coffee-shop since she gets a total breakdown if she doesn’t get one more chocolate ball. You can’t really have it like that? She have never acted like that before. 

Is there anyone of you who have any tips? Is this a phase (this have been going on for about two weeks now)? She is soon to be 4 years old so I suspect it is. How do you handle that in the best possible way? You just can’t let her get her will all the time just to avoid the fight? As I said, please comment how it has been for you. I’m soon about to loose it here. That they are off to preschool today and that I get to think about other things and work feels really good, haha. XOXO and sorry for a really depressed post, I just needed to get it out of my system <3


46 kommentarer



46 kommentarer om “MENTAL BREAKDOWN”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Min snart 4 åring pendlar också väldigt mycket i sitt humör just nu. Så otroligt frustrerande och jobbigt när det blir mycket bråk. Jag försöker låta henne bestämma allt hon ’kan’ bestämma. – Vad hon vill ha på sig, vad hon vill ha på brödskivan, om hon vill duscha eller bada, om hon vill vara inne eller ute och leka osv. Är hon sur/arg/ledsen lämnar jag henne i fred och ber henne komma till mig när hon vill prata eller bara komma och säga till när hon är färdig med sitt utbrott så kan vi leka då. Ber henne också ofta om hjälp med lillebror på 2 år så att hon får känna sig extra duktig. I måndags släppte Rulla vagn podden ett trots-special avsnitt som kan vara värt att höra på!

    Svara
  • Åh jag brukar försöka göra samma. Men det är alltid när jag är stressad, vi ska iväg osv som det spårar och blir sånna bråk!! Skönt att höra att jag inte är ensam 🙂 Men ska verkligen försöka göra som du säger. Provade att vara extra lugn idag, busa när hon inte ville klä på sig och då gick det faktiskt mycket bättre. Jag tror hon speglar mycket av mitt humör så ska verkligen försöka vara lugn och ha tålamod 🙂 Kram <3

    Svara
  • Där har Du ju svaret –> ”Men det är alltid när jag är STRESSAD, vi ska iväg osv som det spårar och blir sånna bråk!!”

    Barnet känner uppenbarligen mycket väl när modern är STRESSAD och inte prioriterar henne, så då sätter hon sig på tvären. Samtidigt så verkar hon vara en mycket envis & bestämd liten söt dam och Du alldeles för snäll…och kanske även lite vek ibland, om man nu ska tro på vad din dito envisa lillasyster Janni säger i er podd. Se till att få en hel (vilo eller arbets-)dag för dig själv, en gång i veckan åtminstone, där du kan avlastas beträffande ALLT med barn och hämtning samt städning m.m. bara så Du kommer ikapp med dig själv. Köp den tjänsten eller dela den med ngn väninna i samma situation – tjänster & gentjänster…

    Svara
  • Håller helt med dig <3 Ska verkligen försöka prioritera det <3

    Svara
  • Because you’re worth it!

    Inte alla som haft en sådan snäll storasyster som Du (faktiskt lite avundsjuk på Janni:-) + fin mamma är Du också <3

    Vilken tur att internet & bloggande finns idag så alla STRESSADE mödrar bevisligen får info om att de inte är särskilt ensamma med sina problem. Själv har jag dock haft turen att aldrig haft just de problemen med min mor å inte heller med hennes barnbarn. Sooo smoth, faktiskt 🙂

  • Tack fina <3<3

  • Jag har inga egna barn än, men jag och min mamma hade en sån period. Dock var jag 10 år och vi bråkade konstant VARJE dag efter jobb/skola. Pappa hotade till och med att flytta ut i en bod på tomten för han orkade inte med oss haha.

    Det BLIR BÄTTRE! Älskar min mamma över allt annat och vi har egentligen varit bästa kompisar sen jag var 11 och framåt. Numera (är 25) blir jag mest oense med pappa, medan jag och mamma håller ihop i vått och torrt.

    Svara
  • Åh herregud, haha 🙂 Hoppas att det inte håller i sig så länge, men som sagt, det kommer säkert i perioder.

    Så skönt att höra!! Hoppas på samma med min dotter <3 Kram <3

    Svara
  • Hej! Det är som att jag har skrivit det där. Min treåring har haft såna här perioder i ett år, har stunder som är hur bra som helst men en sån sjuk vilja om ALLT, och ibland får jag säga ”du får inte ha skor på dig när vi ska ut”, för då tar hon på sig skorna. ”Ät inte upp maten”, för då äter hon upp maten. ”Ta inte på dig den där tröjan och de där byxorna”, för då är det exakt de hon ska ha på sig. Säger hon ”dumma mamma” så blir jag faktiskt lite galen, det är inte ok. Efter typ ett halvår av konstant trots så började jag också gråta, men när hon såg på, och då var det som att hon förstod att jag också är mänsklig. Blev lite lättare efter det (då började hon i alla fall säga förlåt och sluta säga dumma mamma) men är fortfarande stunder då man känner sig som den sämsta mamman i världen. Hennes pappa reser ca 300 dagar per år, och de få dagarna han är hemma är hon såklart världens lilla ängel och han undrar vad jag har tyckt har varit jobbigt..*inte alls frustrerad*. Har läst ganska mycket om trots, och de säger ju att en trotsig unge är en trygg unge, så tänker man så tycker jag det blir lite lättare. Så försöker jag ha vissa regler som man absolut inte kompromissar med (typ att hon ska säga tack, att hon sitter vid matbordet tills alla ätit upp etc.) så kan hon få bestämma lite mer oviktiga saker. Fungerar det bra? Nej det tycker jag inte, vi spenderar fortfarande en kvart med att bestämma vilka byxor hon ska ha på sig. Känns fortfarande som att man går i krig för att hon ska sitta still i fem minuter. Men då kan jag i alla fall vara nöjd med mig själv att inte min treåring äger mig i alla beslut. Hehe. Jag förstår dig! Det är sjukt jobbigt att känna sig som en surkärring 24 timmar varje dygn. Hoppas det blir bättre snart!

    Svara
  • Åh tack för din kommentar!! Exakt sådär gör alltid Jens och Peter med Livia, och det funkar fan alltid, haha. Vi får vara starka och kämpa tillsammans <3<3 Tack fina <3

    Svara
  • Känner så igen detta!
    Har en tjej i 3årsåldern som har börjat gå åt det hållet. Jag känner mig så kluven i situationer då hon skall få bestämma själv och få som hon vill… en rädsla att det skall bli värre om hon ”får vinna” hela tiden att hon skall bli bortskämd och ännu mer gnällig om saker inte blir som hon vill. ?
    För mig är det konstanta gnällandet som tar knäcken på mig. Samlar på mig massa positiv energi när man skall hämta på förskolan och går verkligen in med inställningen att i dag skall vi ha de mysigt när vi kommer hem. Köpt lite frukt som vi skall mysa med.. men så är de alltid någonting som är fel eller att de börjar gnällas direkt i bilen. Och så är det varje gång. Och vid varje hämtning går jag alltid in med inställningen att idag skall bli en bra dag. Men det blir aldrig som man tänkt då hon alltid blir missnöjd över något.
    Jag försöker ta de fajter jag orkar som är viktiga för mig och när min man är hemma får han ta de flesta så att man får en paus. Sen måste man få bryta i hop någongång. Man är bara människa och gör det allra bästa man kan för att barnen skall ha det bra ?

    Svara
  • Åh exakt samma, det där gnällandet. Blir tokig. Men jag tror det är för att man kanske reagerar då, att dom gör så för att få extra uppmärksamhet. Har provat att ignorera, även om det känns sjukt taskigt, men det funkar ibland lite bättre (och ibland inte alls). Man blir ju tokig alltså, haha. Vi kämpar tillsammans <3 Kram och tack för din kommentar!!

    Svara
  • Min kompis har också ett barn som fyller 4 år i maj, som är exqkt som din dotter haha. När jag är där kan de funka att jag försöker få henne att ta på skorna istället, ett gör en lek av det. Så får hennes mamma vila lite, för tror det är det man behöver om man tr de fighterna varje dag. Kan även hjälpa med att säga att vi målar med vattenfärg imorgon efter frukost men inte nu på kvällen, om barnet tjatar om att få göra de just nu o då precis när man ska lägga sig. En stor jävla eloge till er som orkar trots att ni inte orkar! Man är inte mera än människa ❤️

    Svara
  • Tack fina fina du <3 Underbar du är som hjälper din vän! Kram <3

    Svara
  • Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Kris och utveckling” av Johan Cullberg. Finns även som ljudbok. Min mamma som är barnläkare brukar rekommendera den för alla. Den förklarar varför man reagerar som man gör i olika situationer. Från spädbarn tills pensionär. Men den kan vara bra just för att förstå sitt barn lite mer när de är i trotsåldern osv. Den kan även vara bra för att förstå varför man själv reagerar på ett visst sätt.

    Kanon att du luftar på tankarna och dina känslor, det visar på styrka och att du är en riktigt bra mamma. En dålig förälder hade inte bett om råd eller försökt utvecklas. Du är grym ?

    Svara
  • Åh den ska jag spana in direkt!! Supertack <3

    Svara
  • Ååh känner igen mig så mycket! Du är så duktig som kämpar på och du är en otroligt fin mamma. <3 .. säg bara till så drar vi till Marbella och tar en liten paus från mamma-livet . Jag är på! När som! Pusss!!

    Svara
  • Åh gulle <3 Så fort tid finns <3

    Svara
  • Känner igen mig med min 4-åring. Det som fungerar bäst är att hela tiden berätta och förvarna vad som kommer hända. T.ex. ”Nu ska vi gå in och fika och du får välja en sak och äta.” Eller ”Vi ska gå in på Ica och handla och vi ska bara köpa bananer och mjölk.” Då förbereder man barnet på vad som ska hända. Om han börjar fråga om t.ex. choklad brukar jag kontra med ”Åh choklad som är så gott, vilken är din favorit? Den kan vi köpa på lördag eftersom det bara är då vi äter det. Visste du att choklad kommer från bönor? Osv.. bla bla.” Avleder men bekräftar ändå.

    Vissa dagar får man bara undvika allt 😛
    Skickar styrka från en trött mamma till en annan..

    Svara
  • Åh tack för tips!! Det måste jag prova <3<3
    Tack för din kommentar, KRAM <3

    Svara
  • Här är en till som känner sig som världens sämsta mamma. Min äldsta tjej blev 4 i mars och hon är inne i sin värsta trotsperiod någonsin och så bråkar hon och lillasyster på 2 år vääääääldigt mycket med varandra just nu.
    Jag tappar det helt ibland och efteråt får jag så dåligt samvete, men vad man än gör så är det fel och även om hon får som hon vill blir det bråk, precis som du skriver. Man kan inte ge med sig hela tiden heller för då kommer de bli små monster ? Vi pratar mycket efteråt när allt lugnat ner sig och hon är väldigt medveten om att hon gjort fel och varför jag blir arg. Jag tror att det är det enda man kan göra och hoppas på att det går över snabbt ?

    Jag känner verkligen igen mig i din känslor och jag tror att vi måste vara lite snälla mot oss själva också. Vi gör så gott vi kan ❤️

    Svara
  • Ja det stämmer, det gör vi verkligen <3 Mina bårkar också mycket, men tror det är vanligt när det är så tätt mellan. Det plus trots blir ju liksom dubbelt upp, haha. Men vi är grymma som klarar det och som sagt, vi gör vårt bästa! Kram <3

    Svara
  • Älskar att du är så ärlig fina du. Hoppas allt ordnar sig <3

    Svara
  • Tack fina <3

    Svara
  • Förstår precis känslan. Har varit där. Man känner sig så hemsk som inte fattar. Frustrerad. Vändpunkten för mig blev ett annat förhållningssätt till dottern. Ett annat sätt att kommunicera. Inte bli arg (eeeh, var inte helt lätt!) Hamnade på en föreläsning av Petra Krantz Lindgren, o det kändes spot on för mig. Försöka få reda på vad som skapar kaoset i barnet, vad är det som det egentligen försöker uttrycka? Hjälpa dom på traven med att sätta ord på en känsla. Är du arg? Ledsen? Trött? Vad behöver du? En kram? Lite tid med mig? Äta något?

    Köpte även hennes bok: https://www.adlibris.com/se/bok/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-9789176470169
    Hon skrivet kloka grejer på sin FB sida också, som kanske egentligen är riktat mot lite äldre barn men som man lätt applicerar på yngre också.

    Hoppas ni snart kommer lite mer i balans du och Livia?

    Svara
  • Åh tack fina för tips! Ska spana in direkt <3 Kram <3

    Svara
  • Känner igen mig av allt du skriver, & min tjej är snart 3år & beter sig exakt samma.. På det har vi också en nyfödd pojke på 3månader. Vi anar såklart en viss avundsjuka då lillebror fått mycket mer tid & uppmärksamhet då han föddes med hjärtfel & jag & han fick bo på sjukhus i en månad. Min tjej är besatt av rätt stumpor, blir det fel där blir hela morgonen fel (skratt)! Har hört att man bara får hålla ut, det blir bättre!!! 🙂

    Svara
  • Haha vad sjukt, min dotter med. Det ska alltid vara olika, haha. Helt sjukt. Ja vi får hoppas på det! Grattis till lillebror <3 Kram <3

    Svara
  • I can totally relate. My girl is 3,5 years old and we have the exact same problem. Hopefully it will get better soon ?

    Svara
  • Yes hopefully <3<3 We'll just have to stay strong together <3

    Svara
  • A big hug for you! It’s a phase and will last several weeks/months. And a kid acts most for the parent who she is most close with. It”s her clumsy try/way to get independent for the first time. Another will follow when she is a teenager. Lots of love <3

    Svara
  • Thank you so much <3<3

    Svara
  • Åh jag vet precis hur det är!! Det tar knäcken på en och man känner sig sämst i världens men glöm aldrig att du är den bästa mamman dina barn kan ha och att göra sitt bästa räcker, även om man tappar det emellanåt ? saker som har hjälpt mig är följande:
    Att vara konsekvent.. något jag inte var tidigare och som gjorde att barnen hade större respekt för min sambo och även lyssnade mer på honom. De visste att jag gav med mig tillslut och testade/trotsade därför som tusan med mig. Pratade ihop oss om att reagera likadant i vissa situationer så de vet att det är samma sak som gäller med mamma och pappa!
    Att ge 2 alternativ i olika situationer och ge barnen en känsla av att själv bestämma. Så istället för att ta fram ett par skor/en klänning som de vägrar ta på sig eller be dem hämta kläder själva så kan det ibland funka att ge två alternativ som de får välja mellan..
    berätta och visa för barnen att nu blir jag ledsen/arg och fråga hur de tror att det känns för mig? Relatera till när de senast var ledsna eller arga själva!
    Ständiga mantrat ”det är en period” och ”det går över”
    Viktigast av allt, ha någonting att se fram emot!! Om det så är en spadag om en månad eller lunchen efter lämning. Det blir lättare att bita ihop när man vet att ”snart ska jag få en stund för mig själv utan arga bråkiga barn”

    Alla går igenom detta (även de som inte säger det) så lycka till, DET GÅR ÖVER ?❤️

    Svara
  • Åh tusen tack för så många bra tips!! Det där med att ha något att se fram emot funkar verkligen på mig, haha. Om jag vet att någonting kommer, typ lunch osv, så har jag bättre tålamod, hehe. Samt mantrat 🙂 haha.
    Tack fina för din kommentar. Kram <3

    Svara
  • Det kommer vara bra.

    Svara
  • Tack <3

    Svara
  • Jag tycker det känns så skönt att du vågar vara ärlig <3 skickar dig massa energi o positiva tankar och så får vi hoppas vindarna vänder snart 🙂

    Svara
  • Tack fina du <3

    Svara
  • Åh du är inte ensam!!
    Min son är nu 4,5år, men detta har hållit på sen han var ca 3år!
    Stundtals har jag bara velat slita mitt hår och gå ut genom dörren. Denna lång period har verkligen varit så jobbig och värst hittills. Men det har gått i vågor.

    Det vi har gjort för att få honom att komma iväg på morgonen och få saker gjorda är att tävla! Vi har tävlat om allt! (utom att äta mat!)
    Tex:
    -”Ska vi se vem som hinner klä på sig först, klara färdiga gå”!
    -”ska vi se om du hinner plocka undan dina leksaker innan jag har diskat klart”
    etc…

    Men mellan alla utbrott och strul med fel färg på glaset och vem som reste sig från soffan först, så har han varit världens underbaraste och blivit så stor, kan så mycket själv, det är mest vi som inte hänger med i svängarna.

    Det gör ont i hjärtat med ständiga konflikter men håll ut! Du är inte ensam och du gör ett fantastiskt jobb!!

    Svara
  • Åh tack fina! Vi kör den också, haha. Kul att man hittar grejer som funkar ändå. Tävlar om vem som kan kissa först, klä på sig först, borsta tänderna först osv, haha 🙂
    Massa kramar och tack för din kommentar <3

    Svara
  • Åh fina du, jag uppskattar och tycker det är så fint när du delar även sånt här. Det känns så äkta och ärligt på något vis. Alla vet att livet inte bara är en dans och det är fint att du visar dom sidorna och det är verkligen vad jag önskar, det blir mer personligt. Det finns så många situationer man inte är ensam med fast man kan känna så och det är fint och nyttigt (skönt i själen också) att få se/höra och känna det för alla. Jag kan inte relatera till barn då jag tyvärr inte har det själv, men finns så många andra situationer bara jag ser till vårt yrke (är sjuksköterska) som man känner just denna frustration. <3 Kram

    Svara
  • Tack fina du <3 Känner exakt samma <3 Kram <3

    Svara
  • Hej!
    Har lästa på flera profiler om samma (även LindqvisElin på insta hon var med i unga föräldrar) hon tog hjälp av sin mamma någon dag i veckan eller typ en lörda då hennes dotter bodde där en dag och lillebror var hemma som vanligt. Hon tyckte det funka bra och de vart gladare då de sen såg varandra och ”bråken” blev inte lika frekvent. Så har du någon mamma eller annan vuxen som livia kan ha en övernattningsparty hos en dag i veckan någon gång ibland så kan det vara en icebreaker i systemet.
    Sen känner jag igen vissa beteenden från henne då jag själv var liten och fått höra från mina föräldrar?. Jag kunde sätta mig och sura för att jag inte fick något i en butik med de lätt mig göra det och sa dem att nu gör vi så gick dem, (självklart hade de koll på mig )men det lät mig ändå uppleva känslan att fan nu gick dem och då måste jag går eller så blir jag själv. Var smöret på fel sätt på mackan eller fel smak på yoghurten kunde jag kasta iväg det eller äta men då fick jag höra ”vill du inte äta detta så får det va, jag lagar inget annat” ( också där så såg dem självklart till att jag fick i mig mat om dagarna?? dem viste bara att vi kommer vänta ut henne ’mig alltså’) slutade ofta slutade det med att de hade rätt till slut tog mitt hunger över och jag åt och hoppades att ingen såg då jag satt själv kvar i köket då de andra var klara, var lite sur efter men sen gick allt över och det var lek och bus och skämt alla emellan ☺️☺️
    Jag är väldigt tacksam idag att mina föräldrar hellre stod ut med mina utbrott och envishet än gav mig och lät mig få som jag ville. Låter det kanske som
    Jag haft stränga föräldrar men no no no❤️ De är bästa och har två äldre syskon så jag försökte bara vara yngsta som komma undan med allt men lyckades inte ??❤️
    Hoppas det hjälper till på något sätt! ??

    Svara
  • Åh tack fina <3<3 Vi försöker verkligen göra samma sak, men ibland är det lättare att bara låta henne få som hon vill. Dock är det bara lättare för stunden, jobbigare i längden, så vi ska försöka vara mer konsekventa 🙂 Tack för din kommentar <3 Kram <3

    Svara
  • Nu är jag föräldraledig med våra tre barn, 5 år, 4 år och snart 9 månader. Dom två äldsta är killar och har en förmåga att tävla, bråka, brottas om saker i sinne. Jag förstår att det är en konkurrens mellan dom två och även gällande min uppmärksamhet men när man är hemma med tre barn så har man inte ”tid” att tjafsa om allt och inte alltid vara superpedagogisk heller. Jag förstår att barn behöver gränser, och även vill ha för att slippa göra för många svåra val hela tiden. Jag brukar låta killarna välja kläder, dom får välja mellan två plagg så dom blir nöjda? Dom har fått vara delaktiga och är nöjda. Tro mig jag vet hur det är med skrikande, bråkande barn. Jag har bokstavligen lyft ur barnen från lekland och diverse ställen då dom fått tillsägelser men inte lyssnat. Jag jobbar efter tankesättet, jag klargör vad som gäller innan aktivitet och hänvisar till det om det blir tjafs, diskuterar inte utan är ”hård” och säger nej om det är nej. Ger beröm och dom får sätta upp klistermärke när dom gjort något bra så dom ser hur duktiga dom är. Skämtsamt brukar jag säga det låter som jag pratar till djur när jag pratar med barnen? För att avsluta, du gör ditt bästa och ge dig tid att återhämta dig och tanka energi.

    Svara
  • Tack fina för din kommentar <3 Vilken power-mama <3 Ja vi alla gör det som passar oss bäst!! Tack för bra tips, KRAM <3

    Svara